Atko Viru – Idrottsträning

5. Tränarens kunskaper och personlighet

Vilka kunskaper behöver en modern tränare för att vara framgångsrik idag och imorgon? Var finns vägen som leder från amatörens nivå till den professionelle specialistens höga plan? Som allmänna kännetecken på professionalism gäller:

1. existens av speciella kunskaper som är tillämpbara för den aktuella verksamheten, dess mål, innehåll, objekt och medel
2. besittning av specialkunskaper för att kunna realisera verksamheten i alla dess etapper
3. personliga och karaktärsegenskaper som gör det möjligt att framgångsrikt fullfölja sina uppgifter.

Därmed krävs det kunskaper och vissa personliga egenskaper. Med hjälp av dessa kan amatören stiga till specialistkategorin. Äger någon dessa egenskaper i särskilt hög grad kan man tala om specialist av elitklass.

Tränarens duglighet bedöms efter hans resultat i arbetet, även om detta inte utgör det enda kriteriet. Odiskutabelt är det så att resultatet av en tränares arbete är beroende av materiella och organisatoriska förutsättningar, av samarbete med läkaren, befintlighet av återkopplande information och dess användning. K. Arusoo framhåller (1982) att framgången i tränarens arbete bestäms av följande sex faktorer:

1. materiella förutsättningar (träningslokaler, inventarium, skapande av materiella möjligheter för träning och tävling, säkerhet i idrottsmannens sociala ställning)
2. återväxt av idrottsmän på elitnivå (dess omfattning, dess hälsotillstånd, nivån av allmänfysisk förberedelse, folkets och speciellt ungdomens värdering av idrott
3. urvalssystem (urval av talangfulla ungdomar och dessas ledning till passande idrottsgren)
4. effektiviteten i idrottsrörelsens och speciellt tävlingsidrottens organisationer
5. kvaliteten i tränarens arbete
6. medicinsk assistans och möjligheter att påverka återhämtningsprocesserna.

K. Arusoo tillägger att det endast är faktorn enligt punkt 5 som helt beror på tränaren själv. Faktorerna enligt punkt 3 och 4 beror delvis på tränaren. Tränare med större verksamhetsfält kan ha väsentligt inflytande på faktorerna enligt punkt 1 och 4.

Här måste betonas att man inte kan sätta likhetstecken mellan tränarens duglighet och hans framgångar. Men bristande framgångar under en längre tid antyder likväl att dugligheten kanske också kan ifrågasättas.

De faktorer som avgör tränarens duglighet kan dels hänföras till hans yrkesmässiga kunskaper och dels till de kvaliteter som beror på hans personliga egenskaper (se figur 3). Kunskaperna kan grupperas till metodiskt och pedagogiskt/psykologiskt kunnande samt till förtrogenhet med träningsmetodik och teknik i den aktuella idrottsgrenen, kännedom om idrottsmannens organism och dess funktion, om idrottsrörelsen och dess organisation, dess materiella förutsättningar samt insikter i behövliga samhällskontakter. Alla dessa moment är intimt sammankopplade. Det metodiska kunnandet blir mera komplett om det inte enbart baseras på kunskaper om träning och teknik/taktik i den aktuella idrottsgrenen utan också djupgående insikter i pedagogik, psykologi och organismens fysiologi.

Det är inte svårt för en tränare att skaffa sig kunskaper i metodik och lära känna den aktuella idrottsgrenen och hela idrottsrörelsen upp till en viss nivå. Men det är mycket som därefter återstår. Vidareutvecklingen måste baseras på vetenskaplig grund, främst på kunskaper i pedagogik, psykologi och de vetenskapsgrenar som behandlar människans organism och dess fysiologi. Kunnandet innefattar också förmågan att förstå och utnyttja forskningsresultat om olika idrottsgrenar. Slutsatsen blir att en tränares kunskaper fördelar sig mellan två plan – det empiriska (erfarenhetsmässiga) och det vetenskapliga.

För att förstå betydelsen av den vetenskapliga aspekten måste man grundligt studera vad som sker vid träning. Vad är träning? Enklaste svaret på detta är: träning är systematiskt utförande av kroppsövningar med lämplig intensitet och omfattning. Men redan detta svar innehåller en ny fråga: vilken är lämplig intensitet och omfattning? Och vidare: vilka övningar och vad menas med systematiskt? Alla dessa frågor har ett svar även på det empiriska planet – men är detta tillräckligt för att garantera en hög verkningsgrad i tränarens arbete? Knappast, eftersom de svar som man kan få där är förenklade och allmänna och inte tar hänsyn till den enskilde idrottsmannens förutsättningar.

Träning har en positiv påverkan som visar sig genom ändringar i organismen. Dessa ändringar börjar i cellens proteinstruktur och ämnesomsättning och visar sig som ett slutresultat i organismens arbets- och prestationsförmåga. Detta innebär att tränaren inte bara bestämmer valet av övningar utan i själva verket omdanar organismen. Tydligen är tränarens arbete besläktat med läkarens. Vad som skiljer är mål och medel, men avsikten är densamma – att framkalla ändringar i organismen. Läkaren måste göra det för att återge hälsan, tränaren för att höja organismens prestationsförmåga. Dessvärre finns det en avgörande skillnad i sättet hur dessa båda yrkesmän arbetar. Det var mycket länge sedan en läkare i sitt arbete utgick enbart från erfarenhetsmässiga insikter. Han klarar sig inte utan kunskaper om organismens byggnad och dess funktion. Och det krävs mer än så – han måste lära känna varje patient individuellt och först därefter besluta om lämplig vård. En tränare däremot kan tappert börja bygga om organismen och dess funktioner även om han saknar de mest elementära kunskaperna om människokroppen och dess verkningssätt för att inte tala om de individuella särdragen hos varje enskild idrottsman. En sådan tränare arbetar på samma sätt som en läkare gjorde i en för länge sedan svunnen tid. Den medicinska vetenskapen tillsammans med andra behövliga kunskaper har gett dagens läkare helt andra möjligheter. Helt andra möjligheter kan även den moderne tränaren finna om han fördjupar sina kunskaper i de tillämpliga vetenskaperna. Naturligtvis betyder inte detta att tränaren förvandlas till läkare. Tränarens uppgift består fortfarande av att organisera och leda träningen, medan läkaren beslutar om idrottsmannens hälsotillstånd och bestämmer om vården vid skador. Däremot ger detta möjligheter till intimt och förstående samarbete mellan tränaren och läkaren och gör att tränaren kan värdera de ändringar som sker i idrottsmannens organism och därigenom höja träningens effektivitet.

Den väsentligaste fördelen som en tränare har genom kunskaperna om idrottsmannens organism är möjligheten att kunna förstå varför den ena eller andra övningen är nödvändig och vilken verkan den har. Utan detta är det svårt att söka skapande lösningar när det gäller träningsmetodik och idrottsteknik. Givetvis kan en tränare göra sitt arbete (omdana idrottsmannens organism) och mer eller mindre på måfå söka nya lösningar. (vilket betyder att verkningsgraden i hans arbete blir låg). Men att arbeta på måfå innebär risken att framkalla felaktiga ändringar, däribland också sådana som är skadliga och förorsakar hälsostörningar. Man kan påstå att detta är en läkarfråga. Ja, läkaren bör upptäcka sådana felaktigheter i tränarens arbete och tillrättalägga dem. Men måste det bli fel? Nej, inte om tränaren är väl förtrogen med sitt arbete och om han vet vilka ändringar han måste frambringa i idrottsmannens organism. Men för detta krävs det kunskaper i idrottspsykologi, biokemi och biomekanik.

En erkänd specialist inom träningsmetodikens område är Yuri Verkhoshansky som skriver (1985) att en viss svaghet i dagens träningsmetodik beror på underskattning av den viktiga information som fysiologisk och biokemisk forskning har gett. En annan välmeriterad man, J. E. Counsilman, preciserar (1982):

”...idag känner vi stort behov av vetenskapliga lösningar på en rad problem i simmarnas träning. Hittills har vi i vårt arbete mest litat på experiment, sunt förnuft och tränarnas intuition. Ofta förstod vi inte innebörden av de processer som försiggår i idrottsmannens organism. Den vetenskapliga motiveringen av den progress som simmarnas träningsmetodik har genomgått tvingar oss att bekänna hur litet vi egentligen visste om denna idrottsgren under 70-talet.”

Om någon fortfarande är tveksam om hur nödvändigt det är för en tränare att besitta goda kunskaper om den mänskliga organismen bör han åter läsa boken om Lasse Virén. Tack vare att Viréns tränare fördjupade sig i lagbundenheten i organismens funktioner kunde han leda den entusiastiska pojkens utveckling till högsta topp.

Tränaren fullgör sin uppgift i en pedagogisk process. Han måste kunna övertyga idrottsmannen att leva och träna i enlighet med de lagar som biologin föreskriver. För detta krävs det utökade kunskaper inom pedagogiken och psykologin.

Om vi återvänder till ändringar i relationen tränaren – idrottsmannen i samband med att idrottsmannens prestationsförmåga stiger, är det lätt att inse att problemets kärna står att söka i tränarens kunskapsnivå. De erfarenhetsmässiga kunskaperna tillägnar sig idrottsmannen ganska snabbt och om han till sin läggning råkar vara mera vaken och mottaglig än tränaren kan tränaren snabbt förlora det mesta av sin auktoritet . Tränaren så att säga devalveras i idrottsmannens ögon. Ju gedignare tränarens vetenskapliga bakgrund är desto mindre är risken för ”devalvering”. Är tränaren framgångsrik i sitt arbete så försvinner den risken naturligtvis också.

När man talar om tränarens skenbara devalvering kan man inte gå förbi två väsentliga specialaspekter i tränarens arbete som framhålls av S. Oja (1981). För det första måste tränaren föra fram idrottsmannen till en så hög resultatnivå som han (tränaren) själv aldrig har uppnått. För det andra måste tränaren i ett flertal idrottsgrenar lära idrottsmannen utföra ytterst komplicerade övningar, rörelsekombinationer och taktiska färdigheter som han själv aldrig har ”smakat” på. Bildligt kan man säga att man av en tränare kräver att han ska hoppa över sin egen skugga. Den enda möjligheten att lyckas med detta är att tränaren besitter ett rikt kunskapsförråd.

Kunskaper och färdigheter utgör endast en del av tränarens kompetens. Den andra delen består av hans personlighet och den kapacitet som denna ger. Dit kan man räkna sådana saker som intresse för sitt arbete, entusiasm, förmågan att leda människor och inspirera dem, organisationsförmåga och viljeegenskaper. Till allt detta kan man addera personligt föredöme, speciellt när det gäller förhållandet till idrott och idrottsetik. En urgammal sanning är att ord undervisar men föredöme entusiasmerar. Härifrån kommer vi till tränarens moraliska värderingar och hans samhällssyn. Ytterst väsentligt är också att tränaren verkligen vill uträtta något, att han vill ställa upp mål och nå dessa mål. Det spelar ingen roll om vi kallar denna vilja för att känna sitt egenvärde, äregirighet eller karriärism. Utan denna når man inga framgångar.

Nödvändigheten av entusiasm och arbetsvilja hos tränaren karaktäriseras träffande av Jaan Talts:

”En tränare måste hela tiden komplettera sitt kunnande, angripa organisations- och träningsarbete med 60-talets fanatism. Tillbringa mindre tid med trädgårdsarbete och i sommarstugan. Jag tror inte att våra grabbar inte längre skulle orka lyfta tyngder, brottas eller hoppa långt. Tiden står inte stilla och det gäller att servera budskapet om idrott på ett sätt som intresserar dagens ungdom. Man måste vara med i hela spelet. Det går inte att leda arbetet med papper och föra sina styrkor genom fjärrstyrning. Dessutom känner man inte kallelsen och har man inte tid att arbeta lika mycket som idrottsmännen, då är det bäst att söka ett annat jobb.”

(Jaan Talts – estnisk tyngdlyftare med 4 EM-guld, 3 VM-guld, 1 OS-guld (Munchen -72), 1 OS-silver (Mexico -68) samt 42 världsrekord. Översättarens anmärkning).

Till de personliga egenskaperna måste man också räkna förmågan att finna nya vägar. Idrotten av idag är inte längre densamma som igår och morgondagens idrott är inte lik dagens. En tränare som strävar efter att nå ”högre” höjder får därför inte följa andra, utan måste själv söka nya vägar. Här är det lämpligt att återge ett träffande yttrande av K. Arusoo (1982): ”…ett träningspass är tränarens laboratorium för nyskapande.” S. Vaitsechovski ger (1971) något bredare betydelse åt detta begrepp. Han utgår ifrån att hela träningsförloppet är en skapande process under vilken tränaren ständigt måste lösa uppgifter med många obekanta. Från de begrepp som kan anses höra till ”tränarens laboratorium för nyskapande” framhåller han tre av de viktigaste uppgifterna för tränaren:

1. tränarens teoretiska förberedelse, höjning av hans kvalifikationer, självstudier
2. analys av träningsprocessen genom användning av metoder från vetenskapligt forskningsarbete
3. utarbetning och introducering av nya tekniska hjälpmedel.

J. E. Counsilman framhåller att det är framför allt entusiasmen som kännetecknar en framgångsrik tränare. En som sörjer över förspilld tid och möda kan inte bli en god tränare. Hans ord ”för en tränare finns det inga genvägar till framgång” anger hans inställning. Därtill krävs det viss andlig kapacitet, framför allt förmågan att förstå innebörden av tränararbetet. Vidare anser han det vara nödvändigt att tränaren utstrålar hygglighet, uppmärksamhet och finkänslighet, att han är säker på sin sak och är självbehärskad och sansad. Varje eventuellt utbrott verkar menligt på eleverna.

Att vara säker på sin sak och behärska sig i alla situationer är ingen lätt sak. För att åskådliggöra vilken emotionell spänning tränaren genomlider under en tävling återger vi en kurva över tränarens pulstäthet (fig. 4). Vi ser att under stor del av tiden ligger pulsen långt över 120 slag i minuten.

Enligt J. E. Counsilman är det viktigt att tränaren besitter ambitionen att testa sin förmåga. Men detta måste ske ärligt och uppriktigt. När han diskuterar tränarens roll som fostrare uppmärksammar han speciellt elevens ställning (status) i den sociala gruppen, uppmuntran vid framgång, påverkan från kollektivet, erkännande stimulering av elevens självaktning. Tränaren måste vara en god psykolog, han måste hos sina elever kunna framkalla den rätta inställningen till träning, få dem att förstå nödvändigheten av maximala träningsbördor, stärka deras tro på sig själva och förmå dem att ge allt på en tävling.

Om man summerar det väsentligaste, hävdar S. Oja att en bra tränare måste ha ett nyskapande tänkesätt, han måste se det nya, ha lätt att umgås med människor, vara fordrande mot sig själv och andra, vara gladlynt, uppmärksam, konsekvent och tålmodig, pliktmedveten och ärlig.

Som komplement till detta anser K. Arusoo (1982) att en tränare av toppklass måste ha vittomfattande kunskaper, skarpt intellekt och stor arbetsförmåga. Därvid lägger han i definitionen ” tränare av toppklass” långvarigt och framgångsrikt arbete och upprepning av iögonfallande framgångar. Av personliga egenskaper framhåller han människokännedom, konsekvens, pliktkänsla, aktivt levnadssätt och samarbetsförmåga.

Naturligtvis kan man inte önska att alla tränare hade identiska personliga egenskaper, men likväl har de rätt som hävdar att en tränares framgångar till stor del beror på hur det fackmässiga och det allmänmänskliga förenas i tränarens person. Den allmänmänskliga sidan bestämmer ofta tränarens sätt att leda sina elever. Härifrån utgår det positiva och det negativa i tränarens arbete. B. J. Cratty betraktar den auktoritativa tränaren som någonting positivt:

1. En osäker idrottsman känner sig säkrare och lugnare i stressituationer
2. Den aggressivitet som tränarens auktoritativa sätt framkallar hos idrottsmannen riktas inte mot tränaren utan får sitt utlopp i tävlingen och bidrar till förhöjd aktivitet
3. Tränarens auktoritativa uppträdande kan gynna förverkligandet av idrottsmannens faktiska behov. Då kan idrottsmannen nå bättre resultat än vanligt.

Men en tränare med mera demokratiskt arbetssätt kan ha stora framgångar på grund av följande:

1. Han står idrottsmannen närmare, idrottsmannen känner sig mera avspänd och umgås lättare med tränaren
2. Idrottsmannen kan ta egna initiativ och vara mera självständig
3. Om det lyckas för tränaren att överlämna en del av ansvaret för fattade beslut till idrottsmännen börjar dessa känna sin egen auktoritet och får en mognare inställning
4. Om idrottsmannens aktiviteter inte begränsas av en auktoritativ tränare kan han själv fatta taktiska beslut under tävlingen
5. I motsats till en auktoritativ tränare framför en tränare med ett smidigare arbetssätt inga myndiga anspråk
6. En auktoritativ tränare karaktäriseras av otålighet och fanatism, medan en mera demokratisk tränare kan acceptera andra människor som de är, värdera deras positiva och negativa sidor och godta sina egna och andras åsikter.

Sammanfattningsvis kommer B. J. Cratty till slutsatsen att en tränare bör uppträda med smidighet. Om det någon gång visar sig vara nödvändigt måste han också kunna agera med makt och auktoritet. I andra fall är mjukare och mera demokratiska metoder effektivare. Ett överdrivet auktoritativt uppträdande hos tränaren stör idrottsmannens personliga utveckling och hämmar dessutom tränarens egen vilja att lansera nya och effektiva metoder i träning och lösa taktiska problem.

Säkerligen har K. Arusoo rätt i denna fråga när han konstaterar att ett kännetecken på en tränares yrkesskicklighet är förmågan att välja passande ledarstil beroende på elevens individuella läggning, gruppens sammansättning eller diverse föränderliga villkor – auktoritativ ledning eller demokratiskt samarbete. Odiskutabelt är att med ökning av träningsbelastningen växer även den auktoritativa ledarstilens partiella vikt – vid toppbelastningar kan det nästan inte bli tal om jämställdhet.

Att tränarens personlighet har stor betydelse bekräftas av talrika exempel där tränare som har tämligen begränsade kunskaper kan uppnå betydande framgångar tack vare sin starka personlighet. Eller omvänt; hos svaga personer räcker inte ens gedigna kunskaper. Idealet är dock inte att kompensera kunskaperna med personlighet eller omvänt. Idealet är hög standard på bådadera.

”En tränare som med osviklig säkerhet kan fastställa optimal träningsbörda för varje enstaka träningspass och vars erfarna öga ser tekniska fel bättre än någon apparat, han är guld värd… Tyvärr möter man mycket sällan sådana tränare. Subjektiva ledningsmetoder hör trots allt till undantagen.”
(F. Kudu, 1979).

Men det är också sant att en skicklig och erfaren tränare har utvecklat en ”yrkesmässig instinkt”. Som J. Jurgenstein säger:

”en tränare kan inte vetenskapligt motivera varje steg han tar. Ofta måste man ta hjälp av sitt ’sjätte sinne’. När han t ex rekommenderar sina elever att löpa 6 x 200 m kan han inte exakt motivera varför just sex gånger. Det är hans yrkesmässiga instinkt som leder honom.”

Att bli tränare är en invecklad och lång process. Det som man får med sig från högskolan är ett minimum, eller enligt K. Arusoo, ”enbart ett kunskapens ramverk.” Från detta tomma ramverk måste var och en själv bygga upp en komplett byggnad som innehåller maximal kunskapsmängd. Personlig, praktisk idrottserfarenhet har härvidlag stor, men inte exklusiv betydelse. Glädjeämnen och svårigheter vid hård träning på elitnivå, som man själv har genomlevt, det är något annat än vad man kan läsa sig till i böcker. För att bli toppidrottsman krävs stark personlighet och samma krav ställer även tränararbetet. Men tyvärr är det så att träningsläger och tävlingar tömmer platser inte bara i lärosalar utan ofta också på kunskaper. På detta sätt kan man kanske få en tränare som inte når högre än det empiriska planet.

Men här finns det även en positiv lösning. Det börjar med den personliga inställningen. Ilmar Kullam studerade per korrespondens när han 1952 åkte till olympiaden i Helsingfors. När han kom tillbaka hade han med sig en tjock anteckningsbok full med anteckningar om allt som var värt att notera om basketboll på världsnivå. Det råder inget tvivel om att detta var ett viktigt steg på hans väg att bli en topptränare. Tyvärr är det så att vi idag mycket sällan finner liknande anteckningsböcker hos högskolestuderande toppidrottsmän. De som tränar och tävlar med förbundna ögon är i klar majoritet. De funderar inte över varför man gör si eller så och inte på något annat sätt. En fara finns även i den så kallade betjäningsmentaliteten där toppidrottsmän får allting serverat på ett fat och inte behöver bekymra sig om någonting utanför träningstimmarna. Varifrån ska då den självuppoffrande entusiasmen komma som behövs i tränaryrket?

V. Tichonov anser att idealbilden är följande: Tränaren anförtror en toppidrottsman, som äger goda pedagogiska förutsättningar, självständiga uppgifter vid träning, vid analys av genomförda matcher o.s.v. Efter avslutad högskola följer insamling av praktisk erfarenhet tillsammans med erfaren och sakkunnig tränare. Först därefter kallas den f.d. spelaren för tränare. Här bör man tillägga att dessa etapper – medhjälpare till tränaren och självständig yrkeserfarenhet därefter – är nödvändiga inte endast för en toppidrottsman utan för alla som vill bli tränare. Det har sagts att det krävs tio års erfarenhet för att bli en bra tränare. Här är det nog fråga om överdrift. K. Arusoo anser att det räcker med tre år för en ung specialist att finna sin stil:

”Under den tiden ska han plocka isär det kunskapsförråd som han tillägnade sig i högskolan och kontrollväga det. Luckorna ska fyllas med levande erfarenhet. Genom att på detta sätt sammansmälta det teoretiska med det praktiska får den unge specialisten gradvis sin egen syn på olika sidor av tränings- och fostringsarbete. Har han tillräckliga anlag för att skärskåda och analysera, bildar han därigenom sin egen uppfattning, sin egen tränarkonfession. Beroende på hans känsla för yrket, uppfattningsförmåga och klokhet kan denna vara vidareutvecklande konstruktiv, medelmåttig – sådan som någorlunda räcker till att klara av tränaryrkets uppgifter – eller otillräcklig, vilket trots all skolning och kompletterande kurser inte är någon främmande främmande företeelse i idrottspraktiken.”

Av tre år har man god nytta om man har förmågan att tillämpa erfarenheterna. Har man inte den gåvan då kan det hända att inte ens tio år räcker. För att kunna använda de erfarenheter som undan för undan samlas måste man registrera dem, man måste göra en i möjligaste mån konkret och i varje fall objektiv sammanfattning av vad som har skett och hur resultatet blev. Det material som man på detta sätt får fram måste ständigt analyseras och värderas utan att man låter sig påverkas av sin självgodhet. Slutligen får man inte glömma den gamla sanningen att endast en förberedd hjärna kan lära av erfarenhet.

För det första ska man överge uppfattningen att personlig erfarenhet och kännedom om träningsmetodik räcker för en modern tränare. Den moderna tränaren måste ha en djupgående utbildning. Han måste vara en specialist med rikhaltigt kunskapsförråd, en som känner människans organism och vet hur den kan påverkas och samtidigt äger stor sakkunskap i pedagogik och är en god psykolog.

För det andra, utbildning av en sådan specialist sker mest rationellt genom specialiserad utbildning på högskola. Naturligtvis kan detta uppnås även genom självstudier. Har man tillräcklig uthållighet och vet vad man ska studera finns även här en utväg. Men den vägen är inte lättframkomlig. Åsikten att gymnastikläraren skulle ha tillräcklig kompetens för tränaryrket har likaledes blivit en anakronism, liksom uppfattningen att tränaren kan överta gymnastiklärarens jobb.

För det tredje bör man hålla i minnet att högskolan endast ger ett minimum av de kunskaper som behövs. Därutöver lär den hur man ska utöka sitt vetande. Avgörande är därför trots allt ständig komplettering av sina kunskaper, desto mera eftersom de behövliga insikterna hela tiden förnyas. Det viktiga är var och ens ständiga fortbildningsarbete.

Och slutligen – även tränaryrket kräver talang. Enligt F. Kudu (1979) är tränartalang mera sällsynt än idrottsmannens anlag.

Fortsätt till Om missar i tränarens arbete »