Atko Viru – Idrottsträning

26. Inför en tävling

Ett träningsår innehåller tävlingar av olika vikt. En del tävlingar fyller bara uppgiften att hjälpa till att kontrollera effektiviteten i träningen och dynamiken i den planerade prestationsförmågan; en del används för att få tävlingsvana och att anpassa organismen för tävlingsaktivitet under emotionell spänning. Höjdpunkten för idrottsmannen är de viktigaste tävlingarna – huvudtävlingar som i regel föregås av kvalificeringstävlingar för att få rätt att delta. Tyvärr förekommer det i idrottspraktiken fall, där kvalificering till huvudtävling blir till huvuduppgift för idrottsmannen. När kvalificeringstävlingen är avklarad intresserar han sig inte så mycket för resultatet i huvudtävlingen. I så fall är det naturligtvis fel på idrottsmannens motivation. Ofta ligger dock felet också hos systemet med kvalifikationstävlingar. Där kan idrottsmannen bli tvungen att uttömma sig fullständigt. Enligt J. Jüristein inträffade detta med E. Sellik före OS i Montreal.

Sedan man har valt ut säsongens huvudtävlingar är nästföljande uppgift för tränaren att finna hjälpmedel för att uppnå bästa tänkbara resultat på dessa tävlingar. Detta innebär att formtoppen måste inträffa i rätt tid, eller mera exakt uttryckt – att uppnå tävlingsformen när tävlingsperioden börjar och från denna plattform komma upp till sin absoluta topp precis till huvudtävlingen.

L. Matvejev (1977) skiljer mellan tre perioder i processen att uppnå och förlora formen:

1. förutsättningar skapas för att uppnå formen
2. realisering av formen genom uppnådda resultat
3. period för formnedgång för att undvika överträning genom att den summariska träningseffekten blir för stor.

Förutsättningar att uppnå formen börjar skapas under förberedande perioden. Om tillräcklig bas har skapats under första etappen av den förberedande perioden, formas under andra etappen de ändringar i organismen som avgör resultatet i tävlingsgrenen. Dessutom krävs sådan träningsuppläggning att en maximal mobilisering av prestationskapaciteten kan ske i rätt tid. Dels betyder detta att träningen måste säkerställa att den skapade rörelsepotentialen realiseras, dels måste träningen skapa sådant tillstånd i organismen att den tillgängliga kapaciteten verkligen kan mobiliseras maximalt.

L. Matvejevs (1965) undersökningar visade att huvudvägen till förmågan att kunna mobilisera all sin tillgängliga kapacitet går över träning med hög intensitet i specialgrenen och en omfattande användning av tävlingsövningar. Även om det har gått lång tid efter hans undersökningar har det inte kommit fram några övertygande argument mot detta påstående. Men utöver det rätta fysiska tillståndet krävs också en psykisk beredskap av högsta klass. A. Aleksejev (1978) skiljer mellan optimal tävlingsberedskap ur fysisk, emotionell och intellektuell synvinkel. En del av detta utgör psykologisk förberedelse.

Den direkta förberedelsen för de viktigaste tävlingarna omfattar en tidsperiod på upp till två månader. Hit hör förtävlingsetapp och tävlingsetapp. Under förtävlingsetappen används ett begränsat antal övningar, varvid man framför allt ser till att de är ”närbesläktade” med själva tävlingsövningen. Därvid minskas träningsvolymen, vilket hjälper till att bevara det allmänfysiska och specialfysiska fundamentet. Under tävlingsetappen bringas idrottsmannens organism till sitt bästa möjliga tillstånd.

När andelen tävlingsövningar sänktes till ett minimum blev det ingen förbättring i åktiden, medan aerob och anaerob arbetskapacitet visade en sjunkande tendens (Verhosjanski, 1985).

Att tävla utgör naturligtvis en utmärkt tävlingsövning. Undersökning av undervattenssimmare visade att förbättring av tävlingsresultat var i korrelation med antalet tävlingsstarter. Hos högsta kvalifikationsklass uppgick antalet tävlingar till 65–70 på ett år (Krasnikov, 1983). Även hos de bästa friidrottarna i Sovjet har man kunnat konstatera korrelation mellan antalet tävlingar och resultatutveckling (Mudri, 1976). För at komma upp till bästa årsresultat var det optimala antalet tävlingar 17 ± 2. Men utan tvivel finns även här optimala gränser.

Även om det inte finns någon grund att betvivla dessa resultat, verkar det ändå vara ett orealistiskt och knappast optimalt sätt att träna när idrottsmannen tävlar var 3–5 dag. Likväl är ett av problemen under förberedelse till en stor tävling att på träning modellera den förestående tävlingen för att säkerställa organismens fullständiga förberedelse och anpassning till tävlingsvillkor. Detta förutsätter mångfaldig användning av tävlingsövningar under tävlingsförhållanden och under de villkor som råder vid tävlingen (Matvejev, 1977). Detta, liksom mycket tävlande, medför risk för psykisk utmattning. För att undvika detta rekommenderas att under förberedelsen växelvis använda tävlingsmodellerande mikrocykler och utvecklande mikrocykler utan tävlingsövningar. Därvid minskar belastningen i de utvecklande mikrocyklerna efterhand som tävlingen närmar sig och ökar i de tävlingsmodellerande mikrocyklerna. Den metoden kallas för ”pendelprincipen” (Arosjev m.fl. 1967; Arosjev, 1969). Användning av pendelprincipen har gett goda resultat hos simmare (Tjubarev, 1973), skidåkare (Antonov, Arosjev, 1976) och andra grenar.

Träning inför en tävling består inte enbart av att intensiteten i specialgrenen höjs och den rätta psykiska stämningen skapas, utan också av känslig reglering av ändringar i idrottsmannens organism. Intensiva övningar i specialgrenen kräver omfattande utnyttjande av organismens adaptationsförmåga. Risken ökar att istället för att nå formtoppen kan man råka ut för att kapaciteten går ner eller t.o.m att överträning inträffar. Och undviker man även denna fara har tränaren ändå en motsägelsefull och svår uppgift framför sig: att genom användning av stor belastningsintensitet skapa ett tillstånd i organismen som garanterar möjlighet till maximal mobilisering av idrottsmannens förmåga och samtidigt säkerställer att han till tävlingen är fullständigt fräsch och utan några trötthetssymtom. Problemet kan lösas om man på rätt sätt tar hänsyn till dynamiken i återhämtningsprocessen. De sista dagarna före en tävling måste säkerställa fullständig återhämtning, överkompensation och fräschhet, men de får inte likvidera organismens förhöjda beredskap, som har skapats genom intensiv träning tidigare.

För att skapa omfattande superkompensation till tävlingar använder man sig av föregående ”uttömmande” träningspass eller ”uttömmande” mikrocykel. I de grenar där tävlingsaktiviteten grundar sig på aerob-anaerob energiförsörjning är det lämpligt att ändra dieten för att få ett rikligt förråd av glykogen. Under de ”uttömmande” träningsdagarna bör dieten vara fattig på kolhydrater och rik på proteiner. Efterföljande dagar med återhämtningsträning bör dieten vara rik på kolhydrater.

M. Alaver (1984) anser att man vid förberedelse inför en stor tävling, en huvudtävling, måste låta sig ledas av följande principer:

1. inte falla för frestelsen att under denna etapp använda alltför långa och intensiva träningspass
2. träningsplanerna måste påbjuda a) fri skidåkning (utan krav på funktionsutveckling) i standardspåret, b) några lopp enligt upprepningsmetoden med tillräckligt långa vilopauser, c) kontrollträning (ca 3 km) fyra dagar före tävlingsstart
3. undvika längre lopp med maximalt tempo som skulle tära på organismen för hårt
4. bygga upp idrottsmannens självförtroende
5. bemöta idrottsmannen under denna period mycket individuellt och redan vid uppkomsten av första trötthetssymtom överväga om det är lämpligt att fortsätta med den planerade träningen
6. tio dagar före huvudtävling genomföra s k ”uttömningsträning” och därefter minska träningsvolymen med ca 50 %
7. fastställa bestämda tider för test av skidor och vallor.

Samtidigt betonar M. Alaver (1984) vikten av psykologisk förberedelse: ”Träning bör ske med positiv känsla i en entusiastisk atmosfär. Under denna period kan man hos idrottsmannen ofta observera ökad retlighet och aggressivitet, vilket beror på väsentligt minskad träningsbelastning och av att tävlingen kommer allt närmare. I denna situation måste tränaren uppträda mycket taktfullt och visa sin diplomatiska förmåga för att hjälpa idrottsmannen att återvinna sitt lugn och självförtroende.”

Enligt rekommendation för simmare föregås huvudtävling av en kontroll-förberedande mesocykel och en förtävlings-mesocykel. Vardera innehåller tre mikrocykler. Under dessa sex mikrocykler minskas träningsbelastningen ständigt (Platonov, Vaitsechovski, 1985).

Hos medel- och långdistanslöpare har träningsetappen före huvudtävlingar följande innehåll:

1. gradvis övergång till intensiva övningar och höjning av effektnivån i anaerob glykolys
2. förbättring av löpteknik för att utnyttja den ökade muskelstyrkan
3. bevarande av aerob- och styrkeuthållighet
4. höjning av löp...

(OBS! Här saknas en sida i handskrivna översättningen)

...lingar. Etapp slutar med preparerande mikrocykel, varvid såväl träningsvolymen som intensiteten minskar (Sulsov, 1982).

Under tävlingsperioden minskas träningsvolymen, främst i allmänfysisk, men delvis även i specialfysisk förberedelse. Man har konstaterat att under tävlingsperioden kan månadsvolymen hos löpare vara 60–70 % av motsvarande volym under förberedande perioden (Makarov, 1966). Om detta är bra eller illa beror på huruvida träningseffekten kvarstår eller försvinner. Båda möjligheterna tycks vara realistiska.

På stabiliteten hos hockeyspelares arbetskapacitet inverkar negativt:

1. forcerad ökning av träningsbelastning under förberedande period
2. plötslig minskning av träningsbelastning (till 50 %) i början av seriespel
3. otillräckligt omväxlande program i mesocykler mellan tävlingsperioderna
4. oregelbunden träning under tävlingsperioden för bevarande av arbetskapacitet (Koloskov, 1974).

Minskning av allmänfysisk träning under tävlingsperioden leder till försämrad kondition vilket bl.a. yttrar sig i nedgång i maximal syreupptagning (Klimov, Koskov, 1982).

Rationell träningsuppläggning som säkrar god arbetskapacitet för hockeyspelare kännetecknas av:

1. Under förberedande perioden reserveras upp till 30 % av träningsvolymen för övningar som utförs på nivån 80–90 % av maximal syreupptagning.
2. Den träningsvolym som uppnåddes under förberedande perioden bibehålls under första etappen av seriespelet.
3. De flesta mikrocyklerna för träning under tävlingsperioden bör innehålla special- och allmänfysiska övningar som är inriktade på utveckling av explosiv styrka och allmän arbetskapacitet.
4. Infogning av mellanetapper (mesocykler) mellan viktigare tävlingar då träningsvolymen höjs till 80–90 % av nivån vid slutet av förberedande perioden.
5. Träningen bör inte helt avbrytas under övergångsperioden (Koloskov, 1974).

Experters samstämmiga åsikt är att om tävlingsperioden är lång måste idrottsmannen ta sig ur form mellan viktiga tävlingar. Enligt L. Matvejev (1964) kan man göra det genom att öka träningsvolymen för allmänfysisk träning och avstå från tävlingsövningar. Efter denna ”omkopplings”-etapp följer åter förtävlingsetapp och sedan tävlingsetapp (Ozolin, 1970)

Simmare tar efter en lång tävlingsperiod aktiv vila (1–2 återhämtningsmikrocykler) och går därefter via hoppformig belastningsökning över till grundläggande mesocykel (3–4 mikrocykler, belastningen minskar från mikrocykel till mikrocykel). Efter grundläggande mesocykel kommer förtävlings-mesocykel (2–3 mikrocykler) varvid totalbelastningen ytterligare minskas (Platonov, Vaitsechovski, 1985).

Hockeyspecialister är övertygade om att efter 2–2,5 månader av tävlingsperiod behövs en mellanetapp på 4–5 veckor (Klimov, Koloskov, 1982). Denna mellanetapp bör enligt R. Tjernenkovs (1985) undersökningar bestå av tre faser: allmänfysisk fas, specialfysisk fas och en fas som återställer formen. Den första fasen är avsedd för att ta idrottsmannen ur form, skapa förutsättningar i centrala nervsystemet för vila och möjliggöra att adaptationsförmågan återställs. Man måste undvika allmän konditionsförsämring. Fasen består av två återhämtningsmikrocykler och av två mikrocykler med allmänfysisk träning. Den andra fasen består av 2–3 mikrocykler för specialfysisk träning (dvs fysisk förberedelse´för specialgrenen). Dessa delas i sin tur upp i stabiliserande och forcerade mikrocykler med syfte att återskapa tävlingsformen. Den tredje fasen består av kontroll – (kontrolltävlingar, kontrollprov), ”finslipnings-” (korrigering av teknik, taktik och allmänfysisk förberedelse) och ”formbringande” mikrocykel.

Sammanfattningsvis: förberedelse inför tävling har till syfte att uppnå formtopp till säsongens viktigaste tävling och att behålla formen även till efterföljande tävlingar. Allmänfysisk standard bibehålls på befintlig nivå, den fysiska och tekniska förberedelsen bringas till ett maximum.

Övergångsperiod

Övergångsperiod är en nödvändig del av träningen och en logisk fortsättning på tävlingsperioden. Stora tränings- och tävlingsbelastningar har uttömt organismens adaptationskapacitet (plastiska reserv) och huvudsyftet med övergångsperioden är att återställa adaptationsförmågan. Försök med att slopa övergångsperioden, för att därigenom effektivisera träningen, har inte gett positiva resultat och det har blivit mera till skada än nytta. Det är visserligen sant att man i vissa idrottsgrenar (t.ex. skidor) har en annan periodindelning där övergångsperioden saknas, men även i dessa fall planerar man den första etappen i förberedande perioden vanligen så att huvudsyftet med övergångsperioden ändå uppnås. Allmänt verkar det som om man på sista tiden mer och mer har börjat upptäcka hur nödvändig denna period är och det finns en tendens att förlänga övergångsperioden. För simmare anses det vara optimalt med 3–6 veckors övergångsperiod och därvid hänvisar man till simmarna i USA som under 1,5–2 månader varje år vilar nästan helt (Platonov, Vaitsechovski, 1985). Om hockeyspelare i Kanada vet man också att de varje år under flera månader är borta från sin idrott (Klimov, Koloskov, 1982).

När man bestämmer längden och innehållet i övergångsperioden är det avgörande att samtidigt finna en lösning på två problem. Dels måste man uppfylla huvudsyftet med övergångsperioden – säkerställa återhämtning av adaptationsförmågan och dels får man inte låta den formförsämring som inträffar pga reducerad träningsbelastning, fördjupas i alltför hög grad och sänka idrottsmannens arbetskapacitet till en alltför låg nivå. Naturligtvis kan man under övergångsperioden inte undvika att arbetsförmågan går ner, men om arbetsförmågan tillåts gå ner till samma nivå som i början av förra träningsåret, eller ännu lägre, då blir det svårt att få till stånd en progress från år till år. Och även om man lyckas med det blir resultatets pris i träningsmöda säkerligen mycket högt. Men var finns den optimala gränsen? Hur vet man när adaptationsförmågan är återställd? Tyvärr är det inte möjligt att som svar på dessa frågor plocka fram övertygande resultat från systematiskt forskningsarbete. Här är den allvarligaste luckan i forskning om träningsprocessen, som i sin tur i hög grad beror på att vikten av övergångsperioden i praktiskt träningsarbete hittills har underskattats. Men odiskutabelt är att när man ska bestämma längden och innehållet i övergångsperioden måste man utgå ifrån hur ansträngande den avslutade tävlingsperioden har varit och i vilket tillstånd idrottsmannens organism befinner sig.

I god samklang med den berättigade uppmärksamhet som övergångsperioden har ägnats på sista tiden, märks en ny tendens i idrottspraktiken, Det gäller införande i träningsarbetet av upprepade perioder med relativ vila, såsom A. Bondartjuk (1982) rekommenderar för kastare i friidrott och såsom simmare erhåller samma sak genom sin spiralformiga träningsuppläggning (Tönnus, 1986).

I simträning används tre olika varianter för övergångsperioden:

1. Specialgrenen undvikes, fysisk aktivitet begränsas till aktiv vila som sammanfaller med etapper för passiv vila.
2. Övergångsperioden börjar med några dagars aktiv och passiv vila och därefter börjar genast förberedelse till nästa träningsår med inledande mesocykel.
3. Etappen för aktiv och passiv vila förlängs, varvid man gradvis höjer belastningen i de övningar som används för den aktiva vilan för att försöka bevara arbetskapacitetens grundmoment och minska allmän konditionsförsämring.

Av dessa varianter tycks den tredje vara den mest rationella. Den används också i mycket stor omfattning i praktiken, men ändå blir belastningsvolymen här 3–4 gånger mindre än under förberedande perioden, antalet träningspass per mikrocykel överstiger inte 4–6 och stora träningsbelastningar saknas (Platonov, Vaitsechovski, 1985).

Fortsätt till Slutord »