Atko Viru – Idrottsträning
4. Tränaren som specialist
Tränaren leder idrottsmannens förberedelse. Av tränaren beror om det är det nya och progressiva som praktiseras i förberedelsearbetet eller det gamla och föråldrade. Sedd från denna synpunkt utgör tränaren centralfiguren i idrottsrörelsen. I motsats till denna uppfattning framhålls av andra att idrottsrörelsens centralfigur är idrottsmannen. Även denna är lätt att försvara, för det är genom ändringar i idrottsmannens organism som resultaten förverkligas och dessa förändringar uppstår genom idrottsmannens möda och självövervinnelse vid träning. Men eftersom allt detta sker under tränarens ledning är det nog bäst att inte skapa någon sorts rivalitet mellan idrottsmannen och tränaren när det gäller deras inbördes placering i idrottsrörelsen. Man bör betrakta dem som samarbetspartners. Eller som S. Vaitsechovski (1971) träffande uttrycker det: tränaren och idrottsmannen utgör tillsammans ett enhetligt skapande system.
Tränarens och idrottsmannens samarbete karaktäriseras av skiljaktig fördelning mellan hjärnans och kroppens arbete. Naturligtvis krävs det hårt arbete av dem båda. Båda måste också arbeta med huvudet. Men ändå är det tränaren som ska svara för huvudparten av tankearbetet, medan idrottsmannen måste ta på sig den fysiska mödan. Denna bok, som försöker analysera den moderna andan i träningsarbete behandlar därför tränarens roll, hans kunskaper och personlighet.
Om vi utgår ifrån att det är möjligt att leda träningen vetenskapligt och att det finns tillräckliga kunskaper för att ordna idrottsmannens förberedelse på ett sätt som är maximalt ändamålsenligt, måste vi medge att idrottsmannens utveckling och hans resultat i första hand beror på tränarens förmåga att fullgöra sitt arbete. Fel i organisationen och brister i den materiella utrustningen försvårar naturligtvis tränarens arbete. Under sådana betingelser krävs det verklig begåvning för att lyckas väl. Samtidigt kan en stor talang, som slumpmässigt hamnar hos en medelmåttig tränare, göra denne berömd. Men även i detta fall måste man sätta frågetecken efter ordet ”medelmåttig”, för talang och anlag utgör endast en förutsättning. Hur långt den talangfulle idrottsmannen når beror på hur hans talang utnyttjas. Och först nu kan man se om tränaren är stark, medelmåttig eller svag. Vi kan här påminna om hockeytränaren V. Tichonovs ord (Spordileht 19.03.84): ”Jag har mött många tränare som har gjort sitt bästa i arbetet med intressanta spelare. Jag har varit avundsjuk på dem. Men med tiden sammansmälte deras adepter med det allmänna kollektivet, lagen stagnerade i sin utveckling. Varför? Uppenbarligen därför att tränarna själva inte var i stånd att vidareutvecklas.”
Emil Zatopek har sagt: ”När idrottsmannen är liten är tränaren stor. Men när idrottsmannen blir stor blir tränaren liten.” Ur detta påstående kan man utläsa en portion bitterhet, för hittills har man ofta glömt tränaren när idrottsmannen placeras på piedestalen. Men huvudinnebörden i yttrandet berör förhållandet mellan idrottsmannen och tränaren. Ungefär på samma sätt har en av våra mest meriterade tränare, internationellt kända specialisten Fred Kudu yttrat sig, när han berörde frågan om tränarens ”devalvering” i samband med idrottsmannens tillväxt. Är denna process ofrånkomlig? Om det är så, skulle det betyda att genom tränarens ”devalvering” i idrottsmannens ögon förlorar den sistnämnde i praktiken sin hjälpare på vägen. Eller beror det trots allt på tränaren själv?
Tränaryrket är ungt. Ska man söka historiska paralleller kan man som föregångare till dagens tränare utpeka bl.a. lärare för gladiatorer som titulerades doktor (från latinets docere – lära ut). Säkerligen hade alla folk under alla tidsperioder lärare – tränare som ledde ungdomens krigiska – fysiska fostran. Normalt fylldes den uppgiften vid sidan av annan verksamhet, men det fanns säkerligen även professionella specialister. Uppenbarligen förhöll det sig på samma sätt när det gällde förberedelse för riddarturneringar och övning i de färdigheter som ansågs höra till riddardygder – ridning, fäktning och dans. I stadgarna från 1803 för universitetet i Tartu (Dorpat) står det bl.a.: ”För att undvika eftersläpning i fysisk fostran vid sidan av andlig utveckling erbjuder universitetet bland andra offentliga anläggningar också träningslokaler för fäktning och dans, ridbana och simbassäng där övningarna sker under medicinsk övervakning.” Till lärarkåren på universitetet hörde då även lärare i ridning, fäktning, dans och simning. I mitten på 1800-talet anställde universitetet från Tyskland en specialist i gymnastik, P. Buro. Många andra universitet hade liknande tjänster. Genom dessa mäns arbete uppstod tävlingar mellan olika universitet i rodel, basket osv. Dessa tränare/lärare hade naturligtvis inte fått någon utbildning i sin specialgren. Denna brist kompenserades med erfarenhet och entusiasm.
På samma nivå stannade tränaren länge även i början av 1900-talet. Breddning i idrottsrörelsen medförde en markant ökning av tränarkåren, men bara ett fåtal fick betalt för sin tränarsyssla och en ringa del av dem hade fått någon egentlig utbildning för sitt arbete. Arbetet som tränare betraktades inte heller som något yrke, utan som ett fritidsintresse. Och det är ingen hemlighet att många företagsamma idrottsmän på den tiden klarade sig bra även utan tränare. Många visste inte ens att det fanns sådana eller att man kunde få hjälp av en tränare.
Fred Kudu skriver t.ex. (1979) ”... fram till 1940 fanns det i Estland endast en avlönad tränare i friidrott. Då var träning något hemlighetsfullt. Man visste inte vilken verkan en eller annan övning egentligen hade och hur olika träningsmetoder fungerade. Man hade inga kunskaper i att planera idrottsmannens träning på längre sikt. Huvudsakligen lät man sig ledas av självkänsla, rekommendationer från äldre idrottsmän, rykten som cirkulerade om stjärnornas träning och det material som då och då gavs i idrottsjournaler.”
Tävlingsresultatens utveckling skapade behovet att effektivisera träningsprocessen. Kraven på tränare ökade samtidigt. Tränaren blev en nödvändig yrkesman, avlönade tränarbefattningar uppstod liksom en position i samhället. Det blev också alltmer uppenbart att det inte räcker med observationer, erfarenhet och entusiasm för att bli en bra tränare. Det behövs kunskaper och specialutbildning.
Specialutbildning på akademisk nivå av tränare började under de första decennierna av 1900-talet. Drivkraften var behovet av lärare i ämnet kroppskultur och fysisk fostran. Dessa fick allmänna kunskaper om organismens uppbyggnad och funktion, hälsolära, pedagogik och psykologi. Mycken tid ägnades åt praktiska/metodiska färdigheter och erfarenheter. För tränararbetet hade eleverna fått allmänna kunskaper av stor betydelse, men utbildning i specialgrenar överläts att skötas på egen hand. I mitten av 1900-talet försökte man eliminera denna brist genom att gruppera studenterna efter olika idrottsgrenar och komplettera läroplanen enligt behovet för specialgrenar. I början gav detta positiva resultat – det gav specialister med bred förberedelse som hade förutsättningar att bli en god lärare i fysisk fostran eller en bra tränare. En sådan specialist gör rätt för sig även idag i skolor och på lägre nivåer i idrottsrörelsen. Vidareutveckling i idrott visade emellertid ganska snart att detta inte är tillräckligt. Ju högre tävlingsresultaten steg och ju mera träningsprocessen komplicerades, desto angelägnare blev kravet på specialister av en ny skola. För att vara seriös specialist måste man grundligare än hittills känna till vad som sker i organismen vid extrem ansträngning och under påverkan av stor träningsbörda, hur man ska fostra idrottsmannen till seg självövervinnelse och hur man ska styra och påverka hans psyke. Naturligtvis måste en sådan specialist in i minsta detalj känna till tekniken, taktiken och träningsmetodiken i sin specialgren. Hoppet att på alla nivåer klara sig med hjälp av en specialist med bred utbildning visade sig således vara en anakronism.
I ett flertal länder kompletterades 3–4-årig idrottslärarutbildning med upp till 2-åriga kurser för att få fram en tränare i en viss idrottsgren. I Sovjetunionen valde man en annan väg. Utbildning av idrottslärare respektive tränare delades från början i två grenar: enligt differentierade läroplaner sker målinriktad utbildning till lärare respektive tränare. Revision av läroplanerna, som sker efter perioder på 4–8 år, har ytterligare ökat skillnaden i utbildning mellan dessa två specialistkategorier. Praktisk erfarenhet visar att detta är ett bra system.
Om jag ska tillåta mig att göra en personlig återblick måste jag erkänna att jag har egen erfarenhet av hur tränaryrket har utvecklats. Jag började verka som tränare i slutet på 40-talet medan jag ännu gick i gymnasiet och inte hade någon specialutbildning i tränaryrket. Jag fortsatte med tränarsysslan även som student och efter universitetet. Jag hade en del goda dagar och anmärkningsvärt lyckade resultat men också en rad misslyckanden. Varför? Jag förstod att framgångarna hade ett samband med att jag hade följt äldre kollegors intuitiva råd. Men var hittar man tumstocken för att mäta huruvida ens egna slutsatser är riktiga eller inte? Universitetsstudierna gav en samling teoretiska kunskaper. Jag försökte komplettera dem på egen hand, men på den tiden fanns det ännu en bred klyfta mellan teoretiska kunskaper och praktiska behov. De teoretiska kunskaperna räckte ännu inte till för att lösa alla praktiska problem. Så uppstod önskan att försöka hjälpa till vid skapandet av behövliga teoretiska kunskaper. Efter 10-årig yrkeserfarenhet som tränare blev jag fysiolog.
Den situation som jag hamnade i på den tiden kan jämföras med den som V. Veresajev skildrar i sin bok ”En läkares anteckningar”. Han hade slutat sina universitetsstudier i Tartu vid sekelskiftet. Han hade varit en mycket samvetsgrann student som magasinerade allt som bjöds i skolan och mera därtill på egen hand. Men när han började sin bana som självständig distriktsläkare upptäckte han oförmodat att han ofta inte kunde hjälpa sina patienter. De kriterier som han måste grunda sina beslut på visade sig vara alltför allmänna. Det brast i de mera konkreta kunskaperna. I alltför hög grad måste han lita till sin intuition. Medicinvetenskapen låg ännu på en låg nivå. De åttio år som har gått sedan dess har gett en helt ny bild inom medicinen. Den snabba utvecklingen av de teoretiska kunskaperna har skapat effektiva möjligheter för diagnostisering och praktisk vård. En läkare av idag har ett tillräckligt förråd av teoretiska kunskaper för att fatta välgrundade beslut. Men en klok läkare förmår även idag hysa tvivel om sin egen kapacitet och söka efter säkrare vägar för framtiden.
Fortsätt till Tränarens kunskaper och personlighet »
